I en reliningoffert är längden på röret den uppgift som nästan allt annat räknas utifrån. Fodret prissätts ofta per meter, förarbetet tar tid i proportion till sträckan och även arbetstimmarna hänger på hur långt det är mellan brunnarna. Ändå är det sällan någon som frågar var metrarna kommer ifrån. Den som ska välja mellan tre anbud lägger totalsummorna bredvid varandra och väljer den lägsta.
Problemet syns först på raden ovanför summan. Där står ofta ett litet ”cirka” framför antalet meter. Om tre entreprenörer har landat i tre olika längder för samma ledning jämför man inte längre priser. Man jämför gissningar.
Läs offerten bakifrån
Gissningarna har ofta ett gemensamt ursprung. Det vanligaste upplägget är att en entreprenör filmar ledningarna, skriver ett protokoll och lämnar en offert utifrån det. När föreningen eller villaägaren sedan vill ha in fler anbud skickas samma film vidare. Det är rimligt, ingen vill betala för tre filmningar. Men det betyder att två av tre anbudsgivare räknar på någon annans material, ibland utan att ha satt sin fot i huset.
En film säger mycket men inte allt. Den visar sprickor, rost, rötter och skarvar som glidit isär. Den visar sämre hur långt det är mellan två punkter om ingen har mätt ordentligt, och den säger ingenting om hur svårt det är att komma åt. En entreprenör som inte sett källaren vet inte om det finns en rensbrunn på rätt ställe eller om ett golv måste öppnas för att få in utrustningen.
Börja därför med förutsättningarna, inte med summan. En seriös offert brukar skriva ut vad den bygger på: vilken filmning, vilket datum, vilka ledningar och hur många meter. Saknas det har entreprenören lämnat sig själv ett stort utrymme att justera priset när arbetet väl börjar, och det utrymmet syns inte i totalsumman. Ett ”cirka” är inget fel i sig, ingen kan veta exakt hur ett rör som legat i marken i flera decennier ser ut innan det är öppnat. Men ordet visar var offerten är osäker, och den som vet var osäkerheten sitter kan fråga om den.
Ett sätt att göra jämförelsen ärligare är att be alla anbudsgivare räkna på samma uppmätta längd och dessutom ange ett pris per meter för det som eventuellt tillkommer. Då blir det tydligt om en låg totalsumma beror på ett lägre pris eller bara på färre meter. Det låter självklart, men det görs förvånansvärt sällan. I en förening där styrelsen ska förklara sitt val för stämman är det en skillnad som går att visa på papper.
Rådet har ändå en baksida. En entreprenör som pressas att lova en exakt längd innan ledningen är rensad kan välja att bygga in en marginal i metriset i stället, och då har osäkerheten bara flyttat till en rad där den är svårare att upptäcka. Det kan därför vara klokare att fråga hur metrarna avräknas än att jaga en exakt siffra: betalar man för den längd som står i offerten, eller för den som faktiskt fodras? Vilken av modellerna som blir billigast för en viss ledning går inte att säga på förhand, och den som påstår något annat har sett mer av röret än filmen visar.
Bakom metrarna kommer frågan om vad som ingår före själva fodringen. En gammal gjutjärnsstam i ett hus från mitten av förra seklet är sällan ren på insidan. Den har ofta en skorpa av rost och avlagringar som måste fräsas bort innan något nytt kan fästa, och i markledningar kan det sitta rötter i skarvarna som ska skäras bort först. Rensning och spolning kan vara en liten post eller flera dagars extra arbete, och i vissa offerter ingår den medan den i andra står som ett timpris längre ned.
Det leder till den kanske vanligaste överraskningen, anslutningarna. En stam har grenrör från varje kök och badrum, och när röret fodras täcks de öppningarna över. De måste öppnas igen inifrån med en fräsrobot och ofta tätas med en separat detalj. Vissa offerter räknar det per anslutning, andra har det inbakat i metriset och några nämner det inte alls. I ett flerfamiljshus med många lägenheter är det ingen småsak.
Vad händer när kameran hittar något nytt?
Även den mest noggranna offerten bygger på det man kunde se. Det är först när ledningen är rensad som det syns hur den faktiskt mår, och då händer det att något dyker upp som inte fanns på filmen. En skarv som var dold av avlagringar, ett parti där godset är så tunt att det knappt bär, en sättning som var svår att bedöma bakom ett lager slam.
Här skiljer sig anbuden på ett sätt som totalsumman inte avslöjar. Ett fast pris är bara fast inom de förutsättningar som står i offerten. Vad händer utanför dem? Finns det ett angivet timpris för tillkommande arbete, och vad kostar en punktlagning eller en uppgrävning? Den som jämför offerter borde lägga lika mycket tid på de raderna som på summan, för det är där skillnaden mellan ett lågt och ett högt anbud ofta tar igen sig.
Sättningen är det tydligaste exemplet. Där marken under ett hus har gett efter, vilket är vanligt på lerjord, kan en markledning få partier där vatten och slam blir stående. Det kallas bakfall, och det är inget relining rättar till. Det nya fodret lägger sig efter det gamla röret och behåller den lutning det hade.
Entreprenörer hanterar det olika. En del fodrar ändå och skriver in att bakfallet kvarstår, andra vill gräva upp just det partiet och lägga om det innan resten relinas. Vilket som är rimligast avgörs till stor del av vad det kostar att komma åt stället genom ett källargolv eller en tomt, och just därför bör offerten säga vad som händer om ett bakfall hittas. Annars tas den diskussionen när röret redan är öppet och arbetslaget står och väntar.
Även åtkomsten kan visa sig vara en annan än filmen antydde, och den styr i sin tur metodvalet. I ett radhusområde kan en markledning vara gemensam för flera hus och bara gå att nå från en brunn ute på gården. I en villa kan den enda vägen in vara en golvbrunn i tvättstugan. Ett UV-foder härdas på kort tid med lampor inne i ledningen, ett foder som härdas med varmvatten eller ånga kräver mer utrustning och längre tid, och sprutmetoden används oftast i klenare dimensioner och tvära böjar där en strumpa har svårt att ta sig fram. Om två offerter föreslår olika metoder för samma ledning är det inte säkert att den ena är fel. Men frågan är värd att ställa: varför just den här?
Metoden påverkar också något som sällan står i offerten, nämligen hur länge vattnet är avstängt i varje bostad och om det finns tillfälliga toaletter om arbetet drar ut. För en villaägare handlar det om några dagars besvär. För en förening med hundratals boende är det en logistik som kan avgöra om projektet uppfattas som lyckat eller inte.
Garantitiden säger mindre än garantivillkoren
När själva arbetet är jämfört återstår raderna som ser likadana ut i alla anbud och som därför läses snabbast. Garantin är den tydligaste av dem. Ett antal år står nästan alltid angivet, men det som avgör värdet står sällan bredvid: vad täcker den, gäller den både fodret och anslutningarna, och vem står bakom den om företaget inte finns kvar? Garantitiden kan dessutom variera med vem som beställer, eftersom konsumenter har ett annat skydd i lagen än föreningar och företag. En siffra man hört från en bekant behöver alltså inte gälla för den egna beställningen.
Rotavdraget är en annan rad där två anbud kan se lika ut men betyda olika saker. Somliga offerter visar ett pris efter avdrag direkt i summan. För en villaägare är det praktiskt, men bara om det också framgår hur stor del av beloppet som är arbete, eftersom det är den delen avdraget räknas på och inte materialet. För en bostadsrättsförening som relinar sina gemensamma stammar blir siffran missvisande. Enligt Skatteverkets regler för rotarbete kan en bostadsrättshavare bara få avdrag för arbete som hen själv betalar i den egna lägenheten, och när föreningen står för fakturan blir det inget avdrag alls. En styrelse som fått ett pris efter rot har alltså fått en kalkyl för något annat än det som ska utföras.
Hur mycket av allt detta som står i klartext skiljer sig ofta mer mellan entreprenörer än själva hantverket gör. Rmrelining.se, som utför relining av avloppsrör med Stockholmsregionen och övriga Mälardalen som arbetsområde, lämnar fast pris innan arbetet börjar och skriver ut olika garantitider för privatpersoner respektive företag och fastighetsägare. När förutsättningarna står i offerten går de att jämföra. Men samma två frågor gäller oavsett vem som lämnar anbudet: vad bygger det fasta priset på, och vad händer om röret ser annorlunda ut än på filmen?
Den sista raden att leta efter handlar om tiden efter att entreprenören packat ihop. Ingår en filmning när fodret är på plats, och får beställaren både film och protokoll? Det är den dokumentationen som gäller om något visar sig vara fel om några år, och det är den en framtida köpare eller en ny styrelse kommer att fråga efter. En offert som inte nämner efterkontroll behöver inte vara sämre, men frågan ska ha fått ett svar innan någon skriver under.
Efterfilmen blir också ett facit för offerten. Där syns hur många meter som faktiskt fodrades, hur många anslutningar som öppnades och om det bakfall någon varnade för låg kvar. Den som sparar både anbudet och filmen har för första gången två dokument som beskriver samma rör, det ena skrivet före arbetet och det andra efter, och skillnaden mellan dem säger mer om entreprenören än totalsumman någonsin gjorde.