I en reliningoffert är längden på röret den uppgift som nästan allt annat räknas utifrån. Fodret prissätts ofta per meter, förarbetet tar tid i proportion till sträckan och även arbetstimmarna hänger på hur långt det är mellan brunnarna. Ändå är det sällan någon som frågar var metrarna kommer ifrån. Den som ska välja mellan tre anbud lägger totalsummorna bredvid varandra och väljer den lägsta.
Problemet syns först på raden ovanför summan. Där står ofta ett litet ”cirka” framför antalet meter. Om tre entreprenörer har landat i tre olika längder för samma ledning jämför man inte längre priser. Man jämför gissningar.
Läs offerten bakifrån
Gissningarna har ofta ett gemensamt ursprung. Det vanligaste upplägget är att en entreprenör filmar ledningarna, skriver ett protokoll och lämnar en offert utifrån det. När föreningen eller villaägaren sedan vill ha in fler anbud skickas samma film vidare. Det är rimligt, ingen vill betala för tre filmningar. Men det betyder att två av tre anbudsgivare räknar på någon annans material, ibland utan att ha satt sin fot i huset.
En film säger mycket men inte allt. Den visar sprickor, rost, rötter och skarvar som glidit isär. Den visar sämre hur långt det är mellan två punkter om ingen har mätt ordentligt, och den säger ingenting om hur svårt det är att komma åt. En entreprenör som inte sett källaren vet inte om det finns en rensbrunn på rätt ställe eller om ett golv måste öppnas för att få in utrustningen.
Börja därför med förutsättningarna, inte med summan. En seriös offert brukar skriva ut vad den bygger på: vilken filmning, vilket datum, vilka ledningar och hur många meter. Saknas det har entreprenören lämnat sig själv ett stort utrymme att justera priset när arbetet väl börjar, och det utrymmet syns inte i totalsumman. Ett ”cirka” är inget fel i sig, ingen kan veta exakt hur ett rör som legat i marken i flera decennier ser ut innan det är öppnat. Men ordet visar var offerten är osäker, och den som vet var osäkerheten sitter kan fråga om den.
Ett sätt att göra jämförelsen ärligare är att be alla anbudsgivare räkna på samma uppmätta längd och dessutom ange ett pris per meter för det som eventuellt tillkommer. Då blir det tydligt om en låg totalsumma beror på ett lägre pris eller bara på färre meter. Det låter självklart, men det görs förvånansvärt sällan. I en förening där styrelsen ska förklara sitt val för stämman är det en skillnad som går att visa på papper.
Rådet har ändå en baksida. En entreprenör som pressas att lova en exakt längd innan ledningen är rensad kan välja att bygga in en marginal i metriset i stället, och då har osäkerheten bara flyttat till en rad där den är svårare att upptäcka. Det kan därför vara klokare att fråga hur metrarna avräknas än att jaga en exakt siffra: betalar man för den längd som står i offerten, eller för den som faktiskt fodras? Vilken av modellerna som blir billigast för en viss ledning går inte att säga på förhand, och den som påstår något annat har sett mer av röret än filmen visar.
Bakom metrarna kommer frågan om vad som ingår före själva fodringen. En gammal gjutjärnsstam i ett hus från mitten av förra seklet är sällan ren på insidan. Den har ofta en skorpa av rost och avlagringar som måste fräsas bort innan något nytt kan fästa, och i markledningar kan det sitta rötter i skarvarna som ska skäras bort först. Rensning och spolning kan vara en liten post eller flera dagars extra arbete, och i vissa offerter ingår den medan den i andra står som ett timpris längre ned.
Det leder till den kanske vanligaste överraskningen, anslutningarna. En stam har grenrör från varje kök och badrum, och när röret fodras täcks de öppningarna över. De måste öppnas igen inifrån med en fräsrobot och ofta tätas med en separat detalj. Vissa offerter räknar …